Nu måste vi avhandla Facebook lite. En undersökning vid Göteborgs universitet visar att var fjärde användare mår dåligt om de inte kan logga in regelbundet. Jag är inte förvånad, det blir ett beroende som allt annat. Man kan ju missa något gud bevars. Undersökningen visar också att många mår dåligt om de är inloggade för mycket och forskarna tror att det beror på att man jämför sig med andra. Att alla andra verkar ha det så bra.
[heading style=”1″]Alla dessa “vänner”[/heading]Jag hade Facebook, men skrev sällan och chattade ännu mer sällan. Det var under en period här när jag verkligen var i behov av vänner och det fysiska avståndet var för långt som jag var aktiv några veckor. När jag flyttade så avaktiverade jag den av flera skäl. Jag har faktiskt inte saknat det speciellt mycket heller. Men igår aktiverade jag den en snabbis för jag skulle kolla ett telefonnummer jag hade i ett meddelande. Efter en snabbkoll runt för att se vad som hänt hos folk så insåg jag att jag gjort helt rätt som avaktiverat det. Ingenting var förändrat, det var samma spel och samma teater, samma besvikelse……
Visst kan jag ibland tänka att det skulle varit kul att surra lite med “gamla kompisen Olle”, men jag är ju så modern att jag har telefon och faktiskt kan ringa om jag vill höra hur han mår.
Jag hade nånstans kring 250-300 “vänner”. Det ger ju en viss bekräftelse att se att man har en massa “vänner”, att man är omtyckt, att folk vill vara vän med en, att man betyder något. Men det är nog mer en egen bekräftelse än en verklig. När jag tog bort min FB så var det inte många av de “vänner” jag hade som undrade varför jag försvann eller undrade om de gjort något fel (de vet ju inte om jag tagit bort bara dom eller hela profilen). Det blir lite av “Okej jag har tappat en vän, undra vem det är då. Nå ja skitdetsamma det visar sig väl”.
[heading style=”1″]Lycka överallt[/heading]Om man då kollar på den här undersökningen där det sägs att folk mår dåligt om de är inloggade för mycket. Det kan jag tänka mig. För på FB är många så lyckliga, glada och tillfreds med sina liv. Inga bekymmer alls. Äktenskapet är på topp, singellivet är underbart, barnen är änglar, hela livet är helt underbart och man bara springer omkring på tånaglarna och skrattar hela dagarna. Det är klart som fan att andra då kan känna att de själva har ett misslyckat liv, att de är misslyckade personer när de jämför. Verkligheten ser förstås inte alltid riktigt ut så som den visar sig i loggarna. Bakom de glada uppdateringarna så kan det förstås dölja sig en massa som det inte skrivs öppet om. Den lyckliga hustrun som konstant skriver om sin “älskade make” har en affär vid sidan om. De underbara barnen det skrivs om håller på att knäcka sin morsa egentligen. Den självvalda ensamheten som är så underbar är egentligen inte så rolig och så vidare.
[heading style=”1″]Allt är inte vad det ser ut att vara[/heading]Ja ni förstår var jag vill komma. Det är en jävla massa spel och teater. Det som skrivs kan ofta vara något helt annat än verkligheten. Handen på hjärtat, hur många gånger har ni skrivit en status som är betydligt gladare och käckare än ni känner er ? Hur många av era “vänner” skulle finnas till för er utanför nätet? Hur många av de av motsatt kön som har sambo/maka-make har flirtat med er i chatten? Hur många av de “vänner” ni har bryr ni er verkligen om, alltså mer än att det är kul att se vad dom gör ?
Jag kan svara på det för egen del. Jag har skrivit statusuppdateringar där jag varit betydligt “käckare” än jag känt mig i verkligheten, jag har skrivit att jag mår bra och livet leker trots att det inte alls varit så. Och det av anledningen att jag tänkt att “Dom behöver inte veta allt”. Nähä så vad fan ska jag då konstant uppdatera alla om mitt liv för om jag inte ens anser att de behöver veta hur jag mår egentligen ? Av mina FB-vänner så kan jag räkna till kanske 10 st som verkligen skulle finnas IRL om jag behövde dom. Jag kan nog säga att det är 5-6 män som har partners som flirtat och limmat på mig rätt kraftigt i chatten. Av de “vänner” som fanns på min FB skulle jag säga att jag verkligen kanske bryr mig genuint mycket om 10-15 st.
Nej jag tror att man måste förstå att det inte nödvändigtvis är verkligheten man ser på FB. Att det ofta kanske är en verklighet man önskar man hade eller som man vill få andra att tro att man har. För vem vill visa att man är svag, att man kanske inte lyckats, att man inte har det så bra ? Så nästa gång du går ut på fejjan och avundas alla glada lyckliga människor, så tänk att bakom de vackra fasaderna som syns från utsidan så kan det finnas en jävla massa dammråttor och överfyllda diskhoar som inte syns. Så känn inte att du inte är lika lyckad som “alla andra”, för väldigt många skriver om en önskad verklighet snarare än en reell. Och testa gärna att avaktivera fejjan i en vecka och se hur många av era “vänner” som märker att ni är borta och hur många som bryr sig om anledningen till att ni försvann.
Det ska förstås sägas att alla inte är som ovan beskrivit, men det finns en hel del som är det. Men givetvis finns det dom som är sig själva helt och hållet också. Som bryr sig även på riktigt i de vänner de har på FB. Som är lyckliga och glada och har det bra, eller som faktiskt vågar tala om att livet inte är en konstant lycka. Såna som inte sätter upp en osann bild av sitt liv. Men för den som känner sig deppig och känner avundsjuka över att alla andra verkar ha det så bra kan det vara värt att tänka på att allt förmodligen inte är vad det ser ut att vara hos alla. Det kan vara ett kul tidsfördriv, ett bra sätt att socialisera, men det finns nog en fara i att se FB som något slags utslag på människors verklighet, att hänge sig åt FB så man glömmer bort att vara med sina vänner IRL, att bedöma sig själv eller andra utifrån vad som skrivs och sägs på FB. Tror jag alltså…
